Sábado 14 Mar 2009, 19h:32

Alexander Agrell i Sydsvenskan

Magiska solon och ren energi
Egentligen borde alla band komma till sina konserter direkt från en skivinspelning. Sexmannagänget som måndag-tisdag hade spelat in PO Nilssons musik visste exakt vad de skulle göra på Babel. Och ifall de var lite studioslitna så ångade se å andra sidanav spelvilja.
Nilssons låtar är kluriga och lite osymmetriska och har teman som liksom verkar vara konstruerade av olikformade riff. Ändå kändes solona och samspelet som kvällens huvudattraktion. Utmärkt samspel, mycket stöt och attack, ofta hetsig walking bass och många samkörda små rytmiska finesser i kompet där pianisten Carl Winther, basisten Johnny Åman och trumslagaren Daniel Fredriksson bitvis jobbade frenetiskt. Winther visade som solist samma intensitet som solisterna.
Herr Nilsson själv bygger även sitt spel på personligt formade linjer och har stuns och riktning i solona. Fast inte den överväxel och hetta som gruppens andra solister kan plocka fram. Det var kul att jämföra de två saxofonisterna, man har ju ofta funderat över "Fredrik Kronqvists "osvenska" förmåga att blåsa på och hålla uppe energin genom ett helt solo och här fanns en man som verkligen också hade den gåvan. Amerikanen Marcus Strickland på tenorsax och tillfällig sopran har soul i tonen och använder en speciell mix av passion och systematik; han bearbetar gärna sina improviserade figurer länge och från olika vinklingar, men kan också toppa ett solo med rämande överblåsning på långa toner.
Löddriga "Pure X", sist i första set, var kvällens låt. Först fick Kronqvist ur sig en rödglödgad berättelse där han inte för en tiondel lättade på energin. Bland det starkaste jag hört från honom. Strickland diggade och log och hämnades sedan med ett solo, där han på Coltrane-manér låg på så att enskilda toner och fraser efter ett tag slutade betyda något och slltihop lyftes upp till nivån där bara den rena energin fanns kvar. Grandiost.