Blog

Det är inte längre så spännande och köpa en ny Kent-skiva, men har man varit med hela vägen är det lika bra att skaffa ett exemplar. Röd (2009) är en bra platta, klart bättre än föregångaren. The Mary Onettes - Islands (2009) känns roligare. Och även om jag gärna hade sett (hört!) en produktion med mer taggiga gitarrer och mindre stråkar är jag inte besviken över vad de presterar. Once I was pretty och God knows I had plans är två rysligt bra låtar.

tors 19 nov – Neckbreakers Ball Tour

Klubben var fullsmockad och en hel del hade kommit hit för att se Devil Driver som faktiskt var ett bra liveband. Det var tredje gången jag såg Behemoth så det var inte samma mäktiga upplevelse som tidigare.

* Trummorna dominerade ljudbilden. Det gjorde inget med tanke på det mäktiga trumspelet som krossade allt motstånd.

* Det märktes att låtarna från senaste skivan är svagare än deras tidigare låtar. Det märktes också på mottagandet hos publiken.

* Konserten var ovanligt kort.

* Jag retade mig på att bandet envisades med att ta pauser mellan låtarna, ibland på en minut eller två. Varför springa av och på scen hela tiden. Det gjorde att konserten tappade. Man kom helt enkelt inte in i den rätta konsertkänslan.

Det kan verka som att jag inte gillade spelningen, men det är helt fel. Det var OK - ibland riktigt bra.

Idag köpte jag Death - Individual Thought Patterns (1993). Nu är jag bara ett album från en komplett Death-diskografi.

fre 13 nov – The Mary Onettes, Pelle Carlberg

Mary Onettes var mycket bättre nu än när jag såg dem på Debaser Medis i maj. Då slarvade de igenom en handfull låtar. Igår var det betydligt bättre tryck. Med sig på scenen hade de ett gäng tjejer som spelade stråkar och det fungerade helt ok. De körde en hel del gamla godingar, dock inte min favorit The Companion. Men som helhet var det riktigt underhållande. Förbandet Pelle Carlberg gjorde en rätt slät spelning som kunde ha räddats om han hade framfört I just called to say I love you.

Devil's Blood - The Time Of No Time Evermore (2009) är hyllad i hårdrockskretsar men låter mest som 70-talsrock, dock med sataniska texter. Att de spelar live dränkta i blod spelar nog sitt till. Musiken är oantastlig, melodierna likaså. Sångerskan är också hyllad, men jag tycker hennes röst är det svagaste kortet i helheten - lite för pretentiös. Magasinet Classic Rock tycker det är decenniets bästa album. Idag var jag och snappade upp ett ex på Sound Pollution.

hittills är Alberta Cross - Broken Side Of Time (2009). Fastän det låter väl mycket My Morning Jacket kunde jag inte hålla mig från att skaffa albumet. Sedan har jag köpt ännu ett av dessa fantastiska dödsmetall album som kommit från Sverige i år. Tormented - Rotten Death (2009) är klassisk punkig döds av högsta klass.

ons 4 nov – Isis, dälek, Mamiffer

Jag är inget stor fan av Isis, men jag hade köpt en biljett och mer eller mindre tvingade mig dit. Jag blev positivt överraskad. Precis som utlovat började konserten prick 22. Kanon! Det finns inget värre än konserter som man inte vet när de ska gå på eller som inte håller tiden. En annan positiv överraskning var att det var riktigt bra drag. Rapporter från tidigare konserter på turnén gjorde gällande att det var en sömnig och vacker historia. Men igår fick vi både hårda och mjuka partier, ren sång och vrål. Dynamiken fungerade. Jag är glad att jag besegrade latmasken.

Jag önskar Morrissey god hälsa genom att köpa ytterligare en av hans ganska meningslösa samlingsskivor. Denna gången heter verket Swords (2009) och samlar senaste årens b-sidor. Min favorit är Because of my poor education. Därutöver har det handlats svensk metall: Svensk kvalitets-dödsmetall My Own Grave - Necrology (2009) och lika fin svensk doom: Candlemass - Death Magic Doom (2009).