1.
Pete Molinari –
A Virtual Landslide
Fastna inte vid inledande “
Blonde on Blonde»-pastischen “
It Came Out Of The Wilderness«. Den är förvisso oemotståndligt charmig, men Molinari är så mycket mer än så. Genom albumets tolv låtar bjuds vi på en hisnande, rörande resa genom amerikansk musikhistoria. Så italiensk-egyptisk-maltesisk-brittisk han är. Vi får
rockabilly,
folkrock, femtiotalsdoftande ballader,
blues, gammel
country,
pop,
Fred Neil och
Everly Brothers på ett bräde. Han har ett löst och ledigt band som klär varje låt i paradoxalt lika tidlösa som tidsenliga kläder. Bitvis är det så vackert att man måste hämta andan.
Framförallt är det ju den där rösten. En skir ljus stämma, lika skör som tydlig, med ett fjärilslätt vibrato som nonchalant barfotadansar på tonerna. Jag trodde först det var en tjej. Det visade sig vara en brittisk tjejtjusare som gjort årets tveklöst bästa album. En modern
Little Jimmy Scott, en skönsjungande trollkarl, ett unikum. Han kommer till Sverige i februari. Häng på låset.
2.
Geraint Watkins –
In A Bad Mood
Så avväpnande fri från pretentioner, så gnistrande i sin musikalitet, så befriande genrenonchalant. Visst kan den sägas vara en släkting till vännen
Nick Lowes blåögda gentlemanna
soul, men samtidigt placerar sig Watkins hemmasnickrade Earl Grey-americana, med sina
cajundofter, sitt
new orleans-sväng och fräcka franska fasoner, bortom alla kategoriseringar. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta.
3.
Mudcrutch –
Mudcrutch
Tom Petty samlar sina gamla polare och leker ihop friskt dansant
rock’n’roll-gungande
countryrock som om det vore den enklaste sak på jorden. Nuförtiden undviker jag att stoppa in den i cd-spelaren, för det är så förbaskat svårt att få ut den igen.
4.
Drive-By Truckers -
Brighter than creation´s dark
Äntligen faller alla pusselbitar på plats. En sjuttiofem minuter kort resa genom mjuk
countryrock, hårdkokt
boogie, Stonesdoftande ballader, monotont
Crazy Horse-mangel och hederlig
honky tonk. Det här är kronan på verket. Eklektiskt men sammanhållet.
5.
The Jim Jones Revue –
The Jim Jones Revue
The Jim Jones Revue är en skenande Ardenner. En frustande
rock’n’roll-bastard som inte visar någon som helst hänsyn. Efter trettio minuter är det över. Då ligger man utmattad, öm och lycklig, stirrar med dimmig blick upp i taket och frågar flämtande; »var det bra för dig också?«.
6.
Bon Iver -
For Emma, Forever Ago
De flesta känner vid det här laget förmodligen till historien om Justin Vernon, nyligen separerad från såväl band som flickvän, som drog till skogs i tre månader för att hugga ved och fundera över tillvarons mening. En hel del vet också att resultatet blev denna samling sällsynt vackra, falsettprydda folksånger; ett album som placerar begreppet ledsen pojke med gitarr i ett helt nytt ljus. Men kanske inte tillräckligt många.
7.
Duffy –
Rockferry
Det går helt enkelt inte att komma förbi denna unga blonda walesiskas mäktigt retromättade
blue-eyed soul. Den går rakt in i hjärtat. Hör man inte det har man antingen knäck i öronen eller så hårt ironiskt skal att man bör undersöka så det inte skaver sönder några vitala organ.
8.
Jd Souther –
If The World Was You
Först och främst: han sjunger fortfarande som en sommarbris. Att han är en jäkel på att skriva låtar visste vi ju också sedan tidigare. Genidraget här är att äkta den så välbekant softa countryrocken med lyhörd, lekfull, flödande och fräck årgångsjazz. Ju mer jag lyssnar desto säkrare blir jag på att det här faktiskt är hans bästa album.
9.
The Beep seals –
Things That Roar
Det här måste vara årets popplatta (vid sidan av det svenska underverket
The Mop Tops). Trixiga, snirkliga, undersköna melodier som tar lite andra vägar än vi är vana vid. Melodiöst och njutbart, men inte utan hårdare kanter eller överraskande vändningar. Kalla det
powerpop eller
indiepop eller vad du vill. Jag hör ekon av band som
Cosmic Rough Riders,
Teenage Fanclub och
Beachwood Sparks. Producent är Fannies Norman Blake.
10.
Damien Jurado -
Caught In The Trees
För x antal år sedan var jag lost i träsket av deppiga
singer/songwriters. Idag, inbillar jag mig, har jag lärt mig sålla agnarna från vetet. De som verkligen har något att komma med är ganska lätträknade trots allt. Damien Jurado är en av dem. Han har en melankolisk röst som säkert skulle få stryk på Skara sommarland, men som alla med lite koll på de skuggigare kvarteren av själen bara vill ta i famnen och vagga. »Caught in the Trees« är hans bästa på flera år. Sällsynt upptempo med ett alldeles självlysande låtmaterial. Missa inte
honky tonk-pianot i refrängen till inledande »
Gillian Was a Horse«.
11.
Pat Todd & The Rankoutsiders –
Holdin’ Onto Trouble’s Hand
Tänk att ett av årets hårdaste
rock’n’roll-paket skulle levereras av en liten knubbig flintis med
Ramoneskomplex. Pat Todd blandar utan att blinka osande
pubrock,
Replacementsrusiga ballader, banjoplinkande
country, treackords
punk och
Johnny Thunders-rufs. 11 with a bullet, skulle jag vilja säga.
12.
My Morning Jacket –
Evil Urges
En skapelse som orättvist glömts bort under året. Kentuckypojkarnas skägg må ha ansats men musiken spretar som en tomtehaka på dekis. Flummig
Flaming Lips-rock,
popharmonier, raggig riff
rock,
Princesyntar, smetiga ballader och steelgitarrer... Fjantfunkiga »
Highly Suspicious« är väl egentligen det enda som fastnar i brevlådan.
13.
Jolie Holland –
The Living And The Dead
För att hårddra det: Hillbillyfolkiga Holland har pluggat in gitarren i eluttaget och lättat på smilbanden. Den här behöver lite mognad för att uppenbara sin förrädiskt vardagstrista storhet. Låt den få det.
14.
Tim Gearan –
No Remedy
Med lite lagom raspig röst, lagom bett och tyngd och lagom
americanadoppad
singer/songwriter-
rock har Gearan knåpat ihop ett album som är som gjort för plats nummer fjorton. Melodierna är nämligen mer än lagom.
15.
Tom Freund –
Collapsible Plans
Soft vän
folkpop för oss som har lite svårt att putta bort
Josh Rouse från sängkanten. Melodiöst, gulligt och melankoliskt.
Ben Harper spelar och producerar och
Jackson Browne gästar.
16.
Glasvegas –
Glasvegas
Be mig inte förklara. Jag borde verkligen inte falla så hårt som jag gör för det här. Har t ex aldrig fattat grejen med
Morrissey. Men jag kan bara inte motstå det bombastiskt hysteriskt romantiskt nedpissat vackra hos dessa skotska dysterkvistar. Det låter som om
Phil Spector har satt revolvrar mot tinningarna på samtliga medlemmar i
Broder Daniel och de vågar inte annat än spela skiten ur sig. Och oss.
17.
Bonnie 'Prince' Billy –
Lie Down In The Light
Jag vet inte hur stor del byfåne han egentligen är eller hur mycket teater och gimmick det är. Det spelar förstås ingen roll när han gör såhär folkfinurligt fina album. Han är inte bara en duktigare sångare än man kan tro utan också något av ett musikaliskt geni. Wacko eller inte.
18.
Dropkick –
patchwork
Som ett lyckligt giftermål mellan
Teenage Fanclub och
Pernice Brothers. En fjäder i hatten för Jerker Emanuelson på Sound Asleep Records som lyckats fånga in detta undanskymda skotska melodiska underverk.
19.
I See Hawks in L.A. –
Hallowed Ground
Kosmisk
countryrock från det soliga Kalifornien. Långhårigt, bootsbeklätt och precis lagom stenat.
20.
Dan Penn –
Junkyard Junky
Snickarbyxorna är på och bilvraken står på gården, redo att plockas isär. Hur händig han är som bilmekaniker vet jag ingenting om, men att den här låtskrivarlegendaren kan snickra ihop tidlös
soul i bara filsingarna är inget han behöver bevisa för oss. Ändå gör han det. Om och om igen.
21.
Grand Archives –
The Grand Archives
22.
Mark Erelli –
Delivered
23.
Joseph Parsons –
Heavens Above
24.
JJ Grey & Mofro –
Orange Blossoms
25.
Randy Newman –
Harps & Angels
26.
Elliott Murphy –
Notes From The Underground
27.
Cat Power –
Jukebox
28.
John Hiatt -
Same Old Man
29.
Hacienda Brothers –
Arizona Motel
30.
Paal Flaata -
Old Angel Midnight
Nick Lowe
