Ian Brown

Den ödsliga svärtan i ”I Wanna Be Adored” som *The Stone Roses *framförde utan pardon odödliggjorde Ian Brown. Tyvärr blev den tumultartade framtiden för bandet ett blodigt stiltje och det världsherravälde som sågs i horisonten gick dem om intet. En guldartad fortsättning blev det istället för Brown som fortsatte locka fram euforin hos oss inbitna följeslagare.


När The Stone Roses slets sönder och samman av bolagsproblem och diverse internt tjafs lämnade de efter sig ett tråkigt tomrum och den ende som kunde fylla det var Brown själv. Med sin solokarriär har han krönt sin hjässa med otaliga framgångsbevis och det krävs inte en apa för att förstå hur influentiell som artist han är. 1998 kom hans första album, ”Unfinished Monkey Business”, som mer än annat fick kritikerna och lyssnarna på fall. Nu, mer än tio år senare, ligger han fortfarande och trycker på en nerv som inte går att förneka eller undvika. På nya plattan “My Way”. leverar han med tjuvsäker arrogans elektrifierade stompiga hits som andra musiker alldeles säkert skulle döda för.

Brown är en ikon kort och gott. En ikon som visar var det tunga skåpet ska stå. Mitt på fucking planen! Han förärar oss (ja, det är en ära) med två besök i januari och hundra eller tusen mil är ingen sträcka eller ursäkt för att inte infinna sig. Svart på vitt. Svart på vitt. Ian Brown